Trots varje steg som jag tog
i fotspåren efter min bror
aldrig lika stor.

Att ha en bror är bland det bästa i livet.
Men det är inte alltid lätt att handskas med en sån.

Under min barndom fanns han oftast till hands.
Jag kunde gå till honom om jag kände mig rädd
eller ledsen.

Han var alltid lika snäll. Men det fanns svackor då
han kunde bli sur, grinig och arg på mig.

Men så är det väl för alla syskonpar. Det tror jag.

Åren gick framåt och han flyttade hemifrån.

Tårarna rann nerför min kind.
Det kändes tomt att han skulle lämna boet.

Så mycket tok vi hade för oss, ja det kan nog
mamma skriva en hel bok om, bara hon får lite
hjälp på traven med.

Han var ofta orolig över mig och frågade
nästan jämt hur det gick i skolan och massa annat.

Nu är det aldrig så. Tiden förändras..

Mina syskon är dem bästa. Jag älskar er !